Hej kompisar!
Har sett att jag har några unika besökare kvar trots att jag inte skriver längre så tänkte bara kasta in ett inlägg och berätta att jag började skriva på en ny novell för någon timme sen. Är inte säker på vem det kommer handla om än så det lär väl bli lite vad jag känner för då!
http://onedirectiontales.blogg.se/
Kika gärna in och följ mig där istället! Kanske även händer att jag skriver en sista del på den här novellen nån gång. Har inte riktigt bestämt mig för om jag ska göra det eller om jag ska ha kvar den utifall jag vill forsätta skriva i framtiden någon gång :)

Hej!

Nu är det såhär att jag överväger att lägga ner den här novellen helt. Jag har inte riktigt bestämt mig än men tänkte att om det ändå inte är någon som följer, vad jag vet, den så spelar det väl ingen roll? Så, är det någon som vill att jag ska forsätta skriva så säg gärna det annars är nog chansen stor att jag slutar :)

jag rynkade lite på pannan och stannade, skulle precis fråga vad det var frågan om när Liam slet tag i min krage och vreden blixtrade i hans ögon. Har vet ett huvud längre än mig så han kunde lätt höja armen så jag hamnade i ett obehagligt läge.
”What the hell..” morrade han och hans grepp hårdnade ”.. did you do with my sister?”
Jag stirrade oförstående på honom, syster? Vad tusan ha.. När hans grepp hårdnade änu mer och jag började få svårt att andas gick det upp för mig. Ruth var hans syster. Jag hade legat med Liam's syster.

________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________

Man kan tro att det första jag skulle tänka på var att ta mig ur min situation men istället blev jag väldigt medveten om hur nära han stod. Han doft fick det att kittlas i magen och hade det inte varit för ilskan som klart och tydligt syndes i hans ögon hade jag inte velat att han skulle flytta på sig.
När Zayn plötsligt drog undan honom kändes det som att återvända till en helt annan verklighet. Jag blev återigen medveten om varför vi faktiskt stått så nära och dom tankarna jag nyss haft kändes bisarra.
”Don't drag any attention, Liam. You can take this with him later!” sade Zayn men höll fortfarande i honom. Harry klev fram, sträckte över pengar till mig och jag såg över hur mörk hans blick var. Jag tog förvirrat pengarna och skulle precis fråga vad dom var för när han vred lite på sig och pekade mot en stor väg en bra bit ifrån oss.
”There's a busstop there” sade han kort och jag blev förvånad över fientligheten i hans röst.
Jag visste inte vad jag skulle säga så jag tittade bara på när dom vände sig om och gick. Självklart stod det redan en bil och väntade på dom så på några sekunder var dom borta och jag stod kvar där ensam. Det gick upp för mig hur mycket jag hade klantat mig och skuldkänslorna blandat med ångest bubblade upp inom mig. Jag drog handen genom håret och vände mig mot klubben igen. Musiken lät inte särskilt mycket utanför men sorlet från alla som pratade höll ljudnivån hög. Jag funderade en sekund på att gå in och ta några drinkar för att döva ångesten men kön var alldeles för lång och utan dom andra skulle jag nog knappast komma in vid sidan av. Jag suckade och gick med tunga steg åt det håll Harry pekat åt.

Jag vaknade av att solen sken in genom fönstret och gjorde hela sovrummet till en bastu. Jag försökte sömnigt dra av mig täcket bara för att inse att jag redan låg bredvid det. Jag vände på kudden och kände den kalla sidan svalka mitt ansikte en aning, men det tog inte många sekunder tills det vart precis lika varmt igen. Jag suckade och valde att gå upp.
Ute i köket var det kaos. Disken var ett stort berg trots att diskmaskinen var tom, tomma kartonger låg utspridda lite här och där både på bänkar och golv och det fanns nog tillräckligt mycket brödsmulor på matbordet för att kunna göra en hel limpa igen. Jag lade huvudet lite på sned och betraktade allting i några sekunder innan jag kände ett sting av irritation. Jag startade radion och hade för en stund lite problem om vart jag skulle börja men startade sen med disken.
När jag var halvägs igenom berget startade en låt på radion jag verkligen kände igen. Jag stannade upp med disken och sneglade mot radion som om det skulle kunna visa mig vad jag tänkte. När Liam's röst ekade ut från högtalaren fick jag mina misstankar bekräftade, det var dom. Jag kände mitt humör sjunka och ångrade att jag börjat städa. Jag ville gå och sova igen, vilket var det ända jag gjort i två veckor nu när jag inte varit på resturangen.
Jag räknade dagarna i huvudet medan jag ställde upp ett glas i skåpet. Två veckor och två dagar sen hade jag sett dom sist utanför klubben. Sen dess hade ingen av dom svarat i sina telefoner trots att jag både smsat och ringt flera gånger. Jag var ledsen över det hela men också lite arg, jag hade inte ens fått en chans att förklara mig. Fast i och för sig, vad skulle jag säga? 'Hördu Liam, jag låg med din syster för att jag blev sur när ni stod och pratade?'
Jag skakade på huvudet åt mig själv och tanken på Liam hade väckt en saknad i mig igen. Jag saknade honom otroligt, trots att jag bara hade känt honom några dagar. Jag saknade dom alla.
Jag visste inte ens att det var möjligt att känna så över människor man precis träffat, men det gjorde jag.

När jag äntligen blev klar i köket var min plan att återgå till att sova. Det var söndag vilket betydde att jag var ledig. Jag hade egentligen lovat att träffa Hampus för att ge tillbaka hans ps3 jag lånat, men jag orkade inte.
Hampus hade legat med min flickvän, kom jag plötsligt på, och jag hade legat med Liam's syster. Kände han som jag hade gjort?
Jag hade precis lagt mig tillrätta i sängen och slutit ögonen när min sms-signal ekade ut i rummet. Jag drog irriterat åt mig mobilen men irritationen dog snabbt när jag såg vem det var.

From: Liam Payne
We need t talk, now. Meet me at the old ballet studio, if u know where it is?

Jag knappade in ett snabbt ”yes, omw in five sec” och kastade av mig täcket igen. Plötsligt kände jag mig piggare än var jag gjort på evigheter och jag skyndade mig snabbt att byta om, fixa håret och spruta på lite parfym. Duschat hade jag gjort kvällen innan, som tur var, så det var inte nödvändigt nu. Jag ville bara komma dit så fort som möjligt.

När jag kom ut från lägenheten drog jag på mig solglasögonen och såg mig omkring. Solen lyste och vinden blåste svagt, vilket skapade en perfekt värme. Jag log lite mot solen och började gå. Det var cirka en km till studion så det tog mig ungefär en kvart att gå. Dom flesta människor jag mötte på väge hälsade och just då kunde jag utan problem le vänligt och hälsa tillbaka. Det var många som kände mig från resturangen och ofta var jag tvungen att stanna och prata med 'vänner' när jag var på väg någonstans, men idag hade jag turen att slippa det.
När jag tillslut kom fram till studion insåg jag hur nervös jag var. Det pirrade i magen och jag hade flera gånger kommit på mig själv med att tugga på insidan av läppen. Jag visste inte ens varför jag var nervös. Jag försökte intala mig själv att det bara berodde på jag var orolig att han var arg.
Jag skickade ett sms att jag var utanför och några minuter senare hörde jag klicket när dörren låstes upp. Jag såg mig diskret omkring innan jag smet in och låste direkt dörren efter mig. Det plötsliga mörkret gjorde mig blind men jag kände direkt på lukten att jag klivit in i ett gammalt hus. Det luktade som en blandning av gammalt trä, gympasal och parfym. Och gode gud vad det vände sig i magen när jag kände parfym doften och tillslut såg honom. Jag ville slå till mig själv, det var inte okej att jag kände så. Jag ville inte känna så. Vad var det ens jag kände?

Han satt på en stol i ena hörnet av lokalen. Ena långsidan var täckt av en stor spegel och resten av väggarna skulle nog föreställa vita, fast dom nu såg mer grå ut. Det dova ljuset fick ju inte precis väggarna att se bättre ut.
Jag såg på Liam och han såg på mig. När han inte sa något vred jag på mig.
”Are you alone?” frågade jag och vek undan med blicken.
Han reste sig och kortade av avstånder mellan oss med några steg, men det var fortfarande flera meter mellan oss. Han nickade eftertänksamt och fortsatte betrakta mig med tom blick. Jag suckade frustrerat och slog ut med armarna.
”Okey, I'm sorry, Liam. But I don't know what I can do about it. It's done, okey? And no matter how much I wish I could make it undone I can't”
”Did you fuck her?” mumlade han med låg röst.
Jag såg ner i marken, skämdes över mig själv.
”Yes”

Han vände sig om och skrattade glädjelöst. Han gick några steg innan han slutligen vände sig mot mig igen.
”I know, trust me, I know that it's non of my business who she chooses to go to bed with but she's my sister and you were my friend..”
Han såg mig i ögonen och den här gången vek jag inte undan. Han hade sagt att jag hade varit hans kompis, och det sved.
”You can go now” avslutade han.
Jag stirrade häpet på honom, jag som trodde vi skulle lösa det. Tydligen ville han bara försäkra sig om att jag verkligen var ett svin.
”Stop actig like a fucking baby and get over it” fräste jag och tänkte faktiskt vända mig och gå. Men innan jag ens hann reagera hade han kommit fram till mig och slitit tag i mig med båda händerna.
”I don't even know why this makes me so fucking mad” sade han skrämmande lågt ”.. but I want you out of my life forever”
”You can't do that!” skrek jag och rösten ekade ut över rummet.
”You're a slashas, Noel, and you..”
Jag minns inte vad han skrek mer efter det för när han kallade mig slashas var jag tillbaka på den kvällen när Hampus sagt det till mig. Jag hade förlorat Hampus, insåg jag. Och jag var precis på gränsen till att förlora Liam.
Tusentals känslor exploderade i min kropp, jag visste inte vad som hände. Jag kunde inte förlora Liam, jag kunde verkligen inte.
Paniken spred sig och jag förstod inte ens själv vad jag gjorde när jag avbröt hans skrikande genom att kyssa honom.

Vid ett tillfälle vände han sig mot mig och skrattade, och det skrattet fastnade i mig av någon anledning. Jag vet inte om det var för att det kändes så sorglöst, så meningsfullt eller om det var för klumpen i magen det gav mig. Jag hade aldrig känt en liknande känsla, jag visste inte ens om det var bra eller dåligt. Men något var det definitivt.
___________________________________________________________________________________________________

Jag trodde knappt mina ögon när vi gick förbi den långa kön som ledde in till klubben. Jag var helt övertygad om att vakten som stod vid ingången skulle schasa iväg oss men när killarna lyfte glasögonen för att bekräfta att det var dom så lät vakten oss bara gå in.
Vi hade tagit oss upp på dagen och jag hade åkt för att prata med Angie, om nu att hon gråter och skriker medan jag packade ner mer grejer räknas som prata, och sen hade vi letat reda på en ny lägenhet till mig. Jag var förvånad över hur lätt allting verkade vara för dom, så fort folk fick se vilka dom var verkade det som att alla andra var helt obetydliga. Jag hade haft ett långt samtal med både mamma och pappa för att förklara allting sen hade jag fått extra pengar till lägenheten och nödvändiga möbler. Killarna hade utan att klaga hjälpt mig med att handla, bära och montera ihop säng och garderob och jag hade en en gång förvånats över hur hjälpsamma dom var. När vi tillslut var klara hade dom envisats om att vi var tvungna att fira det och efter en hel del tjatande gick jag med på det.
När jag nu stod innanför dörren på klubben kändes det som att det hade varit en väldigt dålig idé. Människor dansade fram och tillbaka utan att bry sig om vem dom hoppade på och det såg inte ut att finnas en möjlighet att gå där igenom. Enligt killarna skulle klubben vara jätte bra, dels för att det var roligt och dels för att allt var så kaotiskt att ingen lade särskilt märke till dom. Jag sneglade på dom där dom stod nu, men luvor och glasögon och skrattade till. Plötsligt sken Niall upp och drog med oss allihopa längst kanten av dansgolvet för att komma fram till ett litet bås. Vi slog oss ner runt bordet och jag hamnade ytterst. Jag såg på det enorma dansgolvet och kände basen från musiken dunka i hela kroppen. Trots allt folk kändes det bra att sitta här.
Jag kände att någon petade mig på axeln och vände mig mot Louis som satt bredvid mig. Han pekade lite diskret åt ett håll och jag följde hans finger med blicken. Det tog ett tag innan jag insåg att Liam hade lämnat oss och nu satt och snackade med en riktigt söt tjej borta vid baren. Louis sade något jag tror var ett skämt men jag lyssnade inte. Jag fokuserade helt på att försöka kväva den plötsliga ilskan som bubblade upp inom min när jag såg dom. Jag förstod inte varför men jag ville inte att han skulle prata med henne.
Jag såg att hon lutade sig fram för att säga något i närheten av hans öra och då blev det för mycket. Jag visste inte vad jag skulle göra men jag hade rest mig upp och stegade snabbt fram emot dom. Det var lite svårt då jag hela tiden fick tränga mig mellan massa människor och hälften av tiden blev tillbaka knuffad. När jag tillslut kom fram trängde jag mig mellan dom och ställde mig där, utan att så på någon av dom eller säga något. Bartendern kom fram och jag beställde en drink innan jag vände mig mot tjejen.
”Hello” sade jag och sträckte fram handen. ”I'm Noel”
Hon skakade lite förvirrat min hand men sprack sedan upp i ett leende.
”I'm Ruth, dance with med Noel” sade hon och höll kvar min hand medan hon drog ut mig på dansgolvet. Jag följde efter utan att bry mig om min drink och jag kände Liam's blick bränna i ryggen. Jag flinade för mig själv och följde efter främlingen ut till dansgolvet.
När jag bodde i sverige hade jag tillbringat många kvällar på klubbar, så jag visste hur jag besvarade en tjejs dans. Även den som för första gången gick ut på en klubb skulle direkt se att den här dansen var lite för sensuell för att vara oskyldig. Jag brydde mig inte, jag kände inte bruden. Jag lät händerna utforska hennes kropp medan vi rörde oss i vår egna lilla dans bland alla andra människor.
Som jag misstänkt stannade hon plötsligt upp, lutade sig fram och viskade i mitt öra:
”I got a room here, let's continue there”
Jag fattade hennes hand för att bekräfta det och medan vi rörde oss mot hissen som förmodligen ledde upp till en massa rum spejade jag ut över rummet. Jag såg Liam bland alla människor, mötte hans blick och han såg minst sagt förbannad ut. Nöjt såg jag på när Ruth använde någon kod för att öppna hissen och sen följde jag efter henne in. Så fort dörrarna stängde sig bakom oss tryckte hon upp mig mot väggen och pressade sina läppar mot mina. Och gud, den här tjejen visste hur man kysstes.
Hissdörrarna öppnades och det visade sig att hennes rum låg precis vid sidan av hissen. Jag insåg då att det måste vara något sorts hotell.
Jag hann inte tänka mer på det förän vi var inne i hennes lägenhet och hennes läppar var mot mina igen. Vi utforskade varandra, slet av kläderna och rörde oss långsamt mot sovrummet. En sekund for tanken genom mitt huvud att det här kanske var en usel idé, men just då fick jag av henne hennes sista plagg och tanken försvann genast.

När jag en lång stund senare klev ut, ensam från hennes rum ville jag bara åka hem och sova. Jag hade ingen aning om vart dom andra var eller hur jag skulle komma hem. Jag visste inte ens vart jag var. Jag hade fått en kod av Ruth innan hade gått, tydligen så var det ett hotell över klubben men hissarna funkade bara om man kunde koden, som man fick när man tog in.
När jag kom ner var det precis lika mycket folk som det hade varit innan jag följt med Ruth. Jag stod en stund och försökte få syn på någon med luva men det var lönlöst.
Jag trängde mig ut från klubben och när jag kom ut i friska luften insåg jag hur varmt det hade varit. Jag andades in ordentligt och vände mig för att gå men såg i sista sekunden fem killar med luvor som stod och pratade en bit ifrån ingången. Jag skyndade fram dit och undrade om jag skulle berätta över vad som nyss hänt.
Harry var den första som såg mig och av någon anledning lade han handen på Liam's arm. Liam skakade av sig den och gick med snabba steg fram emot mig. Jag rynkade lite på pannan och stannade, skulle precis fråga vad det var frågan om när Liam slet tag i min krage och vreden blixtrade i hans ögon. Han var ett huvud längre en mig så han kunde lätt höja armen så jag hamnade i ett obehagligt läge.
”What the hell..” morrade han och hans grepp hårdnade ”.. did you do with my sister?”
Jag stirrade oförstående på honom, syster? Vad tusan ha.. När hans grepp hårdnade ännu mer och jag började få svårt att andas gick det upp för mig. Ruth var hans syster. Jag hade legat med Liam's syster.

Han försvann iväg och nån minut senare rullade det in en limousine framför oss. Jag kände hur min mun öppnades och jag brydde mig inte ens. Jag bara stirrade.”Du måste skämta..” mumlade jag lågt, i total chock över den fina bilen som stod framför mig.Killarna skrattade åt min reaktion och jag skakade långsamt på huvudet. Kanske var inte det här så illa trots allt?
___________________________________________________________________________________________________

Jag visste inte riktigt vart vi åkte med bilen, jag tror jag råkade slumra till på vägen för när jag öppnade ögonen var vi omringade av bara skog. Vi svängde in framför ett litet rött hus och jag kunde inte låta bli att rynka lite på pannan. Dom här killarna var kända, varför bodde dom på ett sånt här ställe? Bilen stannade och när jag vände mig mot dom andra killarna så märkte jag att dom allihopa såg på mig och flinade.
”Not what you had in mind, huh?” sade Harry och vände blicken mot huset.
Jag blev lite generad över att ha blivit påkommen med mina tankar så jag ryckte bara på axlarna. Jag fick ett kort skratt tillbaka innan dom öppnade dörrarna och klev ur bilen.
Kylan grep tag i mig direkt när jag kommit ut och jag ångrade att jag inte tagit på mig mer innan jag gått. Min blick for över omgivningen men det ända jag kunde se runt det lilla huset var träd, mossa och den lilla stigen vi åkt på innan. Jag kände ett litet sting av obehag, jag var mitt ute i ingenstans med ett gäng killar jag aldrig träffat innan. Plötsligt längtade jag tillbaka till min lägenhet, men tanken på Angie fanns där fick mig bara att må illa. Jag vände mig mot killarna och upptäckte återigen att alla såg mig. Deras blickar fick min oro att försvinna. Dom ville inget illa, dom var bara fem, omtänksamma kändisar.
När vi kommit in i huset blev jag förvånad över hur normalt allt såg ut. Det fanns ingen lyx som tydde på att dom här killarna var rika. Det var ett alldeles vanligt hus som vem som helst hade kunnat bott i. Det var ganska litet för sex personer men ingen av killarna verkade ha något emot det. När dom tagit av sig ytterkläderna och hällt upp chips i massa skålar trängde dom alla ihop sig i soffan. Jag slog mig ner i fåtöljen bredvid och lät dom härja själva om vilken film dom ville se. När toy story logan tillslut rullade fram på tv:n och Niall satt med armarna i kors och såg sur ut så lutade jag mig bekvämt tillbaka.
Jag kommer inte ihåg hur filmen började eller hur filmen slutade för när jag, vad som kändes tio sekunder senare, öppnade ögonen var det menyn som visades. Jag satte mig upp ordentligt i fåtöljen och kände att ryggen inte tyckte om hur jag hade legat, en isande smärta spred sig. Jag såg på soffan och såg att Niall och Louis hade somnat där. Dom andra killarna syntes inte till.
Jag drog upp mobilen och konstaterade att klockan var halv fyra på morgonen. Jag skickade iväg ett sms till Jason, han jag drev resturangen med, om att jag inte skulle kunna komma idag för jag var magsjuk sen lutade jag mig tillbaka i fåtöljen.
Trtos att jag kände mig yr i huvudet av trötthet lät inte min kropp mig somna. Efter ett par minuter när jag insåg att det verkligen inte skulle gå att somna så reste jag mig upp.
När jag hade kommit till huset förut hade jag sett att dom hade en sjö på baksidan och att det fanns en brygga där. Jag hade aldrig varit särskilt mycket för att bada eller ens vara i närheten av vatten, men i brist på annat att göra så tog jag på mig jackan och gick ut mot bryggan.
Det var kallare än det hade varit när vi kommit till huset och jag började genast frysa, men det var en behaglig kyla. Det fick mig att vakna till ordentligt. Det var mörkt hela vägen ut till bryggan och jag fick vara försiktig med vart jag satte fötterna. Marken var ojämn och stenar fanns lite här och där. Längst ut på bryggan satt en liten lampa och jag satte mig där och lade armarna runt mig själv. Tankarna vandrade till Angie. För första gången sen jag stuckit var jag själv och det var som att det då plötsligt gick upp för mig vad jag hade lämnat. Min flickvän och min bästavän hatade mig, jag hade ingenstans att ta vägen och hela min värld hade vänts upp och ner på två dagar. Jag kände mig så hjälplös, så förvirrad.
Jag insåg att jag grät, mycket. Plötsligt vart jag arg igen. Varför satt jag här och grät för?
Jag torkade ilsket bort tårarna med tröjärmen och försökte få bort klumpen av ilska som växte. Steg bakom mig på bryggan fick mig att plötsligt hoppa till och jag kunde se på lockarna att det var Harry som närmade sig.
Han satte sig ner bredvid mig på bryggan men sade ingenting. Jag undrade lite generat om det syndes att jag hade gråtit. I och för sig hade han ju redan sett mig gråta. Han måste tro att jag var värsta tönten.
”She's not worth it, you know. None of them are” sade han tyst med blicken ut över sjön. Jag såg på honom och fick en konstig känsla av att vilja känna på hans hår, men jag avstod.
”I know, but that dosen't make it easier”
Jag vart förvånad över hur hes jag lät och nu vände han sig och såg på mig.
”I'll get you something to drink, stay here” sade han och reste sig upp. Han gick iväg igen och jag kände plötsligt hur mycket jag behövde sällskap, någon att prata med.
Jag drog undan lite hår från ansiktet och såg ut över sjön. Det var knäpptyst runt mig, inte ens vattnet lät. Jag skruvade lite på mig och sträckte ut benen framför mig.
Återigen hörde jag steg från bryggan och jag väntade att mig att få se Harry komma tillbaka, men istället satte sig Liam bredvid mig och sträckte fram ett glas vatten. Jag vart lite förvånad, jag trodde ju alla sov, men tog tacksamt emot glaset och tömde det på en gång.
Ingen av oss sade något, men det behövdes inte. Det var bara skönt att ha någon som satt bredvid mig så jag slapp vara själv. Jag kände mig verkligen ynklig, jag hade aldrig varit såhär känslosam.
”How do you feel?” frågade han efter en lång tystnad. Jag vände huvudet mot honom och mötte hans blick, förvånad över hur orolig han såg ut. Jag kom och tänka på hur osäker jag hade känt mig när jag klivit ur bilen och skämdes över mig själv.
”Awful”
Jag suckade och såg ut på sjön igen.
”But I'll be fine. Thank you for being so nice” sade jag och vände blicken mot honom igen. Han hade vänt bort huvudet så jag kunde betrakta honom utan att han visste det. När han inte svarade försökte jag fortsätta samtala:
”Why are you staying here? I mean, its so..”
”Normal?” fyllde han i och flinade. ”It's nice to get away sometimes. Live like a normal person, in a normal house and dont have to hide. We can do whatever we want out here without people following every step we take”
Jag nickade långtsamt och började tugga på insidan av läppen, en dålig vana jag hade.
Vi satt kvar så i nästan en timme. Ingen av oss sade särskilt mycket, frågade något nån enstaka gång men annars var vi tysta. När vi tillslut bestämde oss för att gå tillbaka hade jag ännu ondare i ryggen än jag haft innan.
Morgonen hade kommit nu och det hade börjat ljusna ute. Det var enklare att gå när vi gick upp mot huset men jag lyckades ändå halka efter lite, han var uppenbarligen vanare vid sånt här än vad jag var. Vid ett tillfälle vände han sig mot mig och skrattade, och det skrattet fastnade i mig av någon anledning. Jag vet inte om det var för att det kändes så sorglöst, så meningsfullt eller om det var för klumpen i magen det gav mig. Jag hade aldrig känt en liknande känsla, jag visste inte ens om det var bra eller något. Men något var det definitivt.

Mycket riktigt stod en ung tjej som jobbade på hotellet utanför och sade att det var dags att gå snart eller betala för en dag till.Jag kollade igenom så att jag hade allt med mig och sen lämnade jag hotellet. Jag hade ingen aning om vart jag skulle eller vad jag skulle göra, jag bara gick.
___________________________________________________________________________________________________


Solen var på väg nedför hustaken och jag försökte suga i mig det sista strålarnas värme. Kaffet i mina händer hade sedan länge blivit kallt men jag höll ändå fast vid det.
Bänken jag satt på stod vid utkanten av stan och var omringad av fimpar och flaskor. Jag tänkte på alla ungdomar som antagligen kom hit för att tjuvröka och dricka av det vinet som dom snott från sina föräldrar. Dom kom hem samma kväll, ångrade sig och lovade sig att aldrig göra om det. Men nästa helg satt dom ändå där igen med en nyöppnad flaska och skrek ut sin glädje i takt med musiken och polarna.
Ett sting av saknad kändes i mig och jag snurrade lite på burken i mina händer. Jag saknade att kunna vara ung och oansvarig. Nu var det sällan man fick tillfälle att verkligen slappna av och bara leva livet. Alltid något och tänka på. Grannarna som sov, disken som började bli ett berg, jobbet som skulle skötas, räkningar som skulle betalas. Jag ville så gärna vara tonåring igen och bara oroa mig över att pengarna inte skulle räcka till den där konserten jag så gärna ville gå på.
Jag kastade motvilligt ifrån mig kaffet och såg det rinna ut på marken. Papperskorgar hade aldrig varit något för mig, trots att jag alltid kände mig lite skuldmedveten när jag skräpade ner.
Jag såg mig omkring och insåg att solen gått ner och att det började bli ännu kallare. Jag reste mig upp och började med långsamma steg röra mig mot Angie's lägenhet. Jag ville inte dit och jag ville inte träffa henne, men jag hade inte så mycket till val. Mina kläder var smutsiga och jag höll på frysa till is.
När jag väl kom fram till hennes lägenhet stod jag utanför hennes dörr ett långt tag. Det luktade unket i trapphuset precis som vanligt och även fast det luktade fruktansvärt var det ändå något jag vant mig vid, det var liksom lukten av att komma hem. Jag började tugga på insidan av läppen medan jag tvekade mellan att bara öppna eller om jag borde knacka. Tillslut tryckte jag ner handtaget och öppnade dörren. Tyst klev jag in i hallen och hörde massa olika röster från köket som pratade engelska. Lukten av bränd mat påminde mig om att jag skulle varit här i kväll och lagat mat till hennes nya kompisar. Försiktigt tassade jag fram och kikade in i köket. Det satt fem ganska unga pojkar och en äldre man runt bordet som jag inte kände igen. Angie och Hampus satt också där, bredvid varandra förstås. På bordet stod det tallrikar med mat på som ingen verkade ätit särskilt mycket ifrån. Jag knöt nävarna och harklade mig.
Det blev en omedelbar tystnad och alla såg på mig. Angie gjorde en ansats att resa sig upp men Hampus la handen på hennes arm och hindrade henne. Jag snurrade lite nervöst på mig och kände mig obekväm under allas blickar.
”I'm so sorry about yesterd..” började jag innan Hampus harklade sig och reste sig upp.
”Noel, it's fine but can..”
”Shut up, Hampus. You're fucking my girlfriend I've got nothing to say to you”
En röd färg spred sig snabbt över Angie's ansikte och Hampus stirrade på mig med munnen öppen. Jag vände mig mot killen med det lockiga håret och han såg lite förvirrad ut.
”You asked me yesterday how I was and I acted like a total jerk. I'm sorry and thank you for caring”
Jag såg mellan det olika killarna som satt där och tillsist på Angie. Hon såg förbannad ut och jag kunde inte låta bli att låta ett litet skratt slippa ur mig. Hampus satte sig ner och började peta i maten med en gaffel. Han såg ut att skämmas och det var nästan så att jag tyckte synd om honom.
Jag vände mig om och gick in i sovrummet. Jag började rota runt bland garderoberna vi ställt in och drog ut allt jag kunde hitta. Det som var Angie's slängde jag i en hög på golvet och det som var mitt la jag försiktigt på sängen. Jag letade upp två stora idrottsväskor och fyllde båda två med både kläder och grejer jag hämtade ifrån badrummet. När jag var klar satte jag mig på sängen och tog ett djupt andetag.
”How are you?”
Jag såg upp och såg på killen som stod framför mig. Det var inte han med lockigt hår, men det var den andra killen som varit med igår. Jag ryckte på axlarna och han satte sig bredvid mig.
”I'm angry”
Han såg på mig och nickade förstående. Han såg på väskorna som stod på sängen och sedan tillbaka till mig.
”Are you leaving for good? Can't you two work it out?” frågade han. Trots att hans bruna ögon betraktade mig innerligt kändes det som att han brydde sig. Det kändes inte som dom typiska frågorna dom flesta frågar bara för att dom vill veta vad som händer. Jag såg ner på mina händer som låg i knät och ryckte på axlarna igen.
”Does it make me bad if I say I dont want to work it out? I think I just want to get out of here”
”I dont know. But do what you feel is right, not what she wants. I know how easy it is to change your mind when you see them all broken down. But whatever you try to do for them you feel what you feel”
Jag lät hans ord spelas om i hjärnan några gånger och insåg hur rätt han hade. Jag nickade långsamt och såg på honom.
”I really appreciate it, thanks. I'm Noel by the way” sade jag och log svagt mot honom.
”I'm Liam. Where are you heading now? Got any relatives nearby?”
Jag skakade på huvudet och reste mig upp.
”I don't know. I'll think of that later” svarade jag medan jag såg mig omkring i rummet så jag hade allt med mig. Det var då jag insåg att killen med det lockiga håret stod i dörröppningen.
”You can stay at our place, right guys?” sade han och det tre andra slöt upp bakom honom. En brunhårig kille trängde sig fram bredvid Harry och flinade.
”Absolutely, we can paint eachothers nails and cry to twilight” skrattade han och drog sig tillbaka igen.
Jag flinade och såg mellan Liam och dom andra.
”Are you sure? I don't want to put you in any trouble or something”
”Oh, stop it!” sade Liam och jag vart utdragen i hallen där jag fick skaka hand och hälsa på alla. Angie och Hampus stod vid sidan av och båda såg riktiga sura ut. Trots att jag kände mig både arg och ledsen var det skönt att jag hade någonstans att ta vägen och att dom här killarna var så trevliga. Dessutom kändes det mycket bättre när jag såg hur jobbigt Angie och Hampus tyckte det var.
När alla tillslut lyckats tagit på sig sina ytterkläder i den trånga hallen vände sig den som jag tror hette Louis om och såg på Angie.
”We're all thankful for the food, but eh, I don't think we need people like you hanging around us. Thanks anyway!”
Hampus försvann in i köket utan ett ord och Angie såg gråtfärdig ut. Jag och pojkarna trängde oss ut och väl ner för trapporna fick jag förklarat för mig vad som hänt i köket. Efter att jag hade gjort mitt barska inträde hade varken Hampus eller Angie sagt ett ord trots att både Harry, den lockhåriga, och Niall, som jag inte kommer ihåg vem det var, försökt prata med dom. Liam hade varit först att gå därifrån och när dom ändå inte reagerat hade dom andra bestämt sig för att också lämna. Vi kom ut utanför porten och jag såg hur alla killarna tog på sig glasögon och drog upp luvan. Det var också då jag såg att det andra mannen som suttit i köket hade följt efter oss. När Liam började skämta med honom antog jag att det inte var så mycket att oroa sig om. Han försvann iväg och nån minut senare rullade det in en limousine framför oss. Jag kände hur min mun öppnades och jag brydde mig inte ens. Jag bara stirrade.
”Du måste skämta..” mumlade jag lågt, i total chock över den fina bilen som stod framför mig.
Killarna skrattade åt min reaktion och jag skakade långsamt på huvudet. Kanske var inte det här så illa trots allt?

Jag såg att det stod nån mer bakom honom och jag antog att dom bara var berusade och känslosamma. Jag drog bara undan axeln och började gå därifrån. Jag styrde stegen mot närmaste hotell jag kände till och försökte stänga av alla känslor jag hade, men det gjorde för ont. Det gjorde ont att vara ledsen, vara arg. Framför allt gjorde det ont att jag hatade dom båda två och mig själv.
___________________________________________________________________________________________________

 
Jag rullade över i sängen och la armen runt Angie's midja. Jag la mig nära och kände hur fjärilarna kittlades i magen trots att vi varit tillsammans så länge. Jag kände att hon vände på sig och jag öppnade ögonen. Hennes ansikte var precis framför mitt och hon hade ett stort leende på läpparna. Jag kände lyckan pirra i mig och jag tryckte mina läppar mot hennes.

Jag öppnade förvirrat ögonen och bländades av solen som lös genom fönstret. Jag blinkade några gånger och undrade var tusan jag var innan gårdagens händelser återvände till mitt huvud.
Jag suckade och slöt ögonen igen, försökte allt jag kunde att somna om igen men kunde inte. Efter att ha vridit och vänt mig i sängen minst en timme gick jag tillslut upp och duschade.
Jag hade tagit in på hotell efter incidenten med Hampus dagen innan och nu var jag tvungen att försöka komma på vad jag skulle göra. Vart skulle jag ta vägen först och främst, jag kunde inte stanna på hotellet. Vad jag skulle säga till mina föräldrar och vad jag skulle säga till Angie. Jag undrade om Hampus hade pratat med henne än.
Efter att jag duschat klädde jag på mig gårdagens kläder vilket kändes otroligt äcklig, men jag hade inte så mycket till val. Jag kände att det vibrerade i fickan och kom på att jag inte ens hade kollat min mobil sen jag stack från baren igår. Jag drog upp den ur och fickan och tryckte igång den. 22 missade samtal från Hampus, Angie och mamma och en himla massa sms som alla frågade vart jag var. Jag suckade och skulle precis lägga ner mobilen igen när den började vibrera. Inkommande samtal från Angie. Jag bet mig i läppen och stirrade på mobilen ett tag innan jag tillslut tryckte på grön knapp.
”Mh?”
Det var tyst i luren ett tag innan Angie började gråta och be om ursäkt. Jag lyssnade med ett halvt öra medan jag försökte bädda sängen. Efter att ha 'lyssnat' på hennes gnällande i evigheter avbröt jag henne.
”Jag kommer till dig sen och hämtar lite saker sen drar jag, okej?”
”Men Noel, One Direction kommer hit ikväll och du skulle laga mat, jag behöver dig verkligen” snyftade hon.
”Jag skiter i vilket, Evangeline. Du får göra vad fan du vill, vad du gör angår inte mig längre”
Jag lade på och och satte mig på sängen som jag just bäddat. Jag kände tårarna tränga bakom ögonlocken och det började sticka i näsan. Jag begravde ansiktet i händerna och kände att jag började skaka. Bortsett från all ilska så visste jag inte vad jag kände. Jag kände mig förvirrad och vilsen. Jag la mig försiktigt ner i sängen och såg upp i taket, försökte få ordning på alla invecklade tankar som härjade i min hjärna. Jag rycktes hastigt tillbaka till verkligheten när det knackade på dörren. Jag satte mig upp och antog att det var dags för mig att gå här i från nu. Mycket riktigt stod en ung tjej som jobbade på hotellet utanför och sade att det var dags att gå snart eller betala för en dag till.
Jag kollade igenom så att jag hade allt med mig och sen lämnade jag hotellet. Jag hade ingen aning om vart jag skulle eller vad jag skulle göra, jag bara gick.

”Juste, dom kommer hit nästa helg. Jag berättade att du var kock och han snubben på resturangen sa att det var bra om vi inte träffades så öppet. Tydligen vill dom träffa både mig och Hampus. Så du måste laga mat då för alla kommer plus snubben då, minns inte hans namn”
Hon hickade och försvann in i sovrummet. Jag vände på mig i soffan och la en soffkudde över huvudet.
___________________________________________________________________________________________________

 
Med slutna ögon lyssnade jag till Angie's andetag. Jag hade armarna runt henne och hon sov djupt, men jag kunde inte förmå mig att somna. Jag kände mig ensammare än någonsin trots att hennes kropp låg tätt mot min och vi hade haft en 'fin' stund innan vi försökt sova. Jag öppnade ögonen och möttes av samma mörker som när jag hade blundat. Jag strök henne varsamt över håret och försökte känna något, vad som helst. Men det ända jag kände vad längtan att vilja bli fri, hitta mig själv.
Försiktigt drog jag mig bort från henne och trevade med händerna i mörkret efter min mobil. När jag hittade den under kudden så lös jag på golvet och letade runt bland kläderna som låg där efter mina mjukis byxor och t-shirt. Så fort jag hittat det och klätt på mig skyndade jag mig ut från lägenheten. Ner för trapporna i trapphuset, ut genom porten och möttes av regn. Jag började gå in mot stan och kände hur kläderna långsamt blev blötare och blötare men det kändes bara skönt. Jag kände mig för en sekund som Noel och inte som Angie's pojkvän.
Jag såg på vägen framför mig där vattnet rann omkring för att hitta närmaste brunn, träden svajade lite i vinden och det snattrade lågt när vattendropparna från himlen träffade dom. Det var tomt framför mig och jag började känna mig instängd även fast jag var ute på gatan. Jag stannade till under en balkong för att få lite skydd mot regnet medan jag smsade Hampus och frågade om han var vaken. Efter några sekunder svarade han med ett simpelt ”nej” och jag knöt nävarna hårt. Jag lät mobilen glida ner i fickan på mjukisbyxorna även fast jag visste att den skulle bli blöt och sen fortsatte jag gå.
Kylan hade fått mig att börja skaka och regnet piskade i ansiktet, men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville ju inte gå hem och jag hade ingen annanstans att ta vägen. Jag hade kommit in i staden och börjat möta människor som allihopa kollade snett på mig från under sina paraplyn. Jag kom och tänka på en liten bar som jag och Hampus alltid varit på när vi precis flyttat till London. Nu ville han aldrig gå dit längre, jag misstänkte att han hade någon han träffade där utan att berätta det, det vore lite typiskt av Hampus. Han var förtjust i kvinnor men ville absolut inte ha flickvän.
Jag styrde stegen mot baren och det tog inte lång tid förrän jag kommit dit. Jag stannade utanför och bara tittade in genom fönstret en stund när jag plötsligt såg någon jag trodde jag kände igen. Det såg ut som att Hampus satt vid ett av borden men jag såg han bara bakifrån så jag var inte säker. Framför honom satt i alla fall en blond tjej med en enormt uringad tröja och hårt sminkat ansikte.
Jag gick in på baren och gick fram och satte mig vid ett bord precis bakom Hampus bord medan jag skickade iväg ett sms och frågade om han ville ses imorgon. Baren var ganska liten och hade lite utspridda bord med stolar runt. Vid ena sidan fanns själva baren med en bartender bakom och allting inne i rummet gick i grönt, svart och brunt. Jag höll andan några sekunder när jag hörde att någon med iPhone fick sms. Jag bet mig i läppen och hörde sen Hampus röst.
”Now he's texting again, though he thinks I'm asleep. Do you get what I mean? He's so annoying”
Det kändes som om någon slagit till mig i magen och jag kunde inte andas. Det var verkligen Hampus, och han måste ha pratat om mig. Jag knöt händerna som låg framför mig på bordet och försökte att inte bli allt för arg än, jag kunde ju trots allt ha missförstått situationen.
Jag hörde ett lågt fnitter från tjejen som satt framför honom.
”So, why are you hanging out with him if you hate him so much?” frågade hon med otroligt ljus röst.
”Well, first off all it's his girlfriend, as said we have sex but she dosen't want to lose him. He's family is kinda rich so we both earn more from having him in our life”
”You really are an idiot, Hampus”
Jag hörde att dom började pussas och jag försökte få hans ord att sjunka in men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av allt. Jag visste att dom umgicks mycket, men att dom skulle ha sex gick inte för sig. Att Hampus inte tyckte om mig, jag förstod inte. Jag satt som förlamad i stolen och jag kände ingenting alls till en början innan ilskan plötsligt började bubbla upp i mig. Visst hade dom betett sig lite konstigt mot varandra, nästan flirtigt? Visst var det alltid jag som fick betala för allting? Visst hade Angie varit väldigt länge kvar på dans lektionerna?
Det blev för mycket, jag visste inte ens själv vad jag höll på med när jag reste mig upp och gick fram till Hampus bord. Jag slet tag i hans krage och drog upp honom så han stod upp. Hans ögon spärrades upp och jag kunde nästan se lite rädsla där.
”Oh, shit. Noel”
Jag såg hur tjejen vid bordet la handen för munnen och också spärrade upp ögonen. Jag släppte hans krage och backade ett steg men släppte inte hans ögon med blicken.
”Är det sant?” väste jag lågt och kände hur tusentals känslor i kroppen försökte göra utlopp.
”Noel, lyssna jag o..”
”Är det sant?!” skrek jag högt och såg i ögonvrån hur bartendern drog upp sin telefon till örat och såg lite rädd ut. Mina händer skakade och jag kände hur saker började snurra.
”Ja” sade Hampus och såg upp. Han mötte min blick och såg likgiltig ut. ”Du har blivit en jävla slashas sen vi kom till London”
Innan hjärnan ens han tänka tanken hade min knytnäve träffat hans ansikte. Hans huvud flög åt sidan och han vinglade bakåt. Jag hörde att bruden skrek och jag förstod inte ens själv vad jag hade gjort. Rummet snurrade häftigare och häftigare och det enda som inte var ur fokus var Hampus som nu såg på mig med ett blödande sår på läppen.
”Du var som en bror för mig, Noel. Det är så jävla synd att du blivit så här”
Jag vände mig om utan att ord och vinglade ut från baren. Jag visste inte vad som hände inom mig men allting var kaos. Jag såg en polisbil svänga ner och närma sig baren och jag började springa. Jag sprang och sprang utan och veta vart. Regnet slog i ansiktet och gjorde så jag inte kunde se. När jag slutligen stannade stod jag utanför ett nedsläckt Starbucks. Lampan bakom mig gjorde så jag såg mig själv i glasrutan och jag bara stirrade mig själv i ögonen. Mitt blonda hår låg slickat nedför kinderna och jag insåg att det inte bara var regnet som gjorde allting suddigt, jag grät. Jag stirrade ilsket på min spegelbild och för varje sekund som gick kände jag hur hatet växte. Den tog över hela min kropp tillslut och jag kände ingenting annat än ilska och hat. Jag hörde steg bredvid mig och kände en hand på min axel.
”Hey, are you okay?”
Jag vred långsamt på huvudet och möttes av ett par grön-blåa ögon som faktiskt såg ut lite oroliga ut. Pojken framför mig kändes bekant på något sätt, men jag brydde mig inte. Jag såg att det stod nån mer bakom honom och jag antog att dom bara var berusade och känslosamma. Jag drog bara undan axeln och började gå därifrån. Jag styrde stegen mot närmaste hotell jag kände till och försökte stänga av alla känslor jag hade, men det gjorde för ont. Det gjorde ont att vara ledsen, vara arg. Framför allt gjorde det ont att jag hatade dom båda två och mig själv.